Guld inom tandvården
I tandvården används guld huvudsakligen för framställning av guldkronor, detta är dock högst ovanligt i Sverige men förekommer mycket i mindre utvecklade länder. Att använda guld för att laga tänder är en mycket gammal metod. Exempel på använd av tandguld går ända till 600-talet f.Kr. Guld är lämpligt för användning i munhålan därför att det är korrosionsbeständigt och har mycket goda gjut- och bearbetningsegenskaper. I princip kan tre olika arbetssätt användas för guldarbeten på tänder:
- Tunna guldplåtar som är formpressade så att de har formen av en tandkrona cementeras på en tillslipad tand. Metoden används inte längre i Sverige, men man kan fortfarande se personer från andra länder som har sådana kronor.
- Bladguld eller svampguld arbetas in i små uppborrade kaviteter och smids genom mekanisk bearbetning ihop till en guldfyllning. Metoden kallas guldhamring och används numera sällan.
- Gjutning av guld sker efter en modell i vax som bäddas in i en gjutmassa. De dentala gjutlegeringarna smälter vid en temperatur av ca 900-1 200 °C. Därutöver används i tandvården fabriksframställda skruvar, kopplingar, stift etc. i guldlegeringar.
För att få en ythårdhet och böjhållfasthet som motstår bit- och tuggtryck använder man endast legerat guld, även kallat ”dentalt hårdguld”. Guldlegeringarna innehåller minst 75 % guld och platina. Resten utgörs av palladium, iridium, silver och koppar. Sammansättningen varierar mellan olika fabrikat. Av estetiska skäl beläggs guldet på synliga delar av tandkronorna med plast eller porslin.